Ett väldigt tidigt minne jag har handlar om människor från andra länder.
Länder med krig, svält, fattigdom och sjuka invånare.
Jag försökte få ihop ekvationen, hur det var möjligt att vi hade det så bra i Sverige när andra led så fruktansvärt bara för att de var födda i ett annat land.
Slutsatsen blev att dessa människor var nåt slags statister, låtsasmänniskor som fanns för att vi skulle förstå hur bra vi hade det, nåt att jämföra med.
Men de kände ingen smärta, för i så fall skulle väl nån vettig vuxen göra nåt åt deras lidande?
Nä, de kunde inte vara på riktigt.
Nu undrar jag om det är ungefär så, som många vuxna människor ser på världen?
Blundar de för verkligheten så som jag gjorde när jag var gissningsvis 3-5 år?
Nästan varje dag ser jag statusuppdateringar, kommentarer, bilder och annat i sociala medier som är främlingsfientligt.
Jag anmäler innehållet och tar bort personen som facebookvän/avföljer eller vad som nu krävs för att slippa se skiten.
Två saker slår mig;
Först och främst att jag har svårt att förstå hur så många svenskar kan anse att de ÄGER Sverige. För mig är det jättekonstigt, de råkar ju bara vara födda här.
För det andra så ser jag ett mönster i var dessa utlåtanden förekommer.
Det är nästan uteslutande i kretsar med människor utan eller med låg utbildning.
Det är ett tråkigt konstaterande och jag undrar själv varför det är så.
Ibland hamnar jag i andra kretsar, där t.ex. psykologer, läkare, jurister osv sitter och spyr galla över SD med en chailatte i handen och klappar varandra på axeln.
Men hur många av dem behandlar invandrare som jämlikar?
Jag har flera gånger hört nedslagna nysvenskar försiktigt fråga om svenskar är rasister.
Att JOO vi är trevliga, MEN...
Igår kväll promenerade jag hem med en man från Senegal som bott i Sverige i tre år.
Det tog lång tid, eftersom han såg så mycket vackert som han var tvungen att stanna och fota.
Det som störde mig var inte att han hade förmågan att ta sig tid att se det vackra, utan att jag fick känslan av att alla vi mötte såg nåt fult, att det var fel att jag gick ensam med en utländsk man sent på kvällen.
Ca 15% av Sveriges befolkning är födda i ett annat land.
Tack och lov, tycker jag.
För det är inte mycket hjärta och själ kvar i det här kalla landet.
Länder med krig, svält, fattigdom och sjuka invånare.
Jag försökte få ihop ekvationen, hur det var möjligt att vi hade det så bra i Sverige när andra led så fruktansvärt bara för att de var födda i ett annat land.
Slutsatsen blev att dessa människor var nåt slags statister, låtsasmänniskor som fanns för att vi skulle förstå hur bra vi hade det, nåt att jämföra med.
Men de kände ingen smärta, för i så fall skulle väl nån vettig vuxen göra nåt åt deras lidande?
Nä, de kunde inte vara på riktigt.
Nu undrar jag om det är ungefär så, som många vuxna människor ser på världen?
Blundar de för verkligheten så som jag gjorde när jag var gissningsvis 3-5 år?
Nästan varje dag ser jag statusuppdateringar, kommentarer, bilder och annat i sociala medier som är främlingsfientligt.
Jag anmäler innehållet och tar bort personen som facebookvän/avföljer eller vad som nu krävs för att slippa se skiten.
Två saker slår mig;
Först och främst att jag har svårt att förstå hur så många svenskar kan anse att de ÄGER Sverige. För mig är det jättekonstigt, de råkar ju bara vara födda här.
För det andra så ser jag ett mönster i var dessa utlåtanden förekommer.
Det är nästan uteslutande i kretsar med människor utan eller med låg utbildning.
Det är ett tråkigt konstaterande och jag undrar själv varför det är så.
Ibland hamnar jag i andra kretsar, där t.ex. psykologer, läkare, jurister osv sitter och spyr galla över SD med en chailatte i handen och klappar varandra på axeln.
Men hur många av dem behandlar invandrare som jämlikar?
Jag har flera gånger hört nedslagna nysvenskar försiktigt fråga om svenskar är rasister.
Att JOO vi är trevliga, MEN...
Igår kväll promenerade jag hem med en man från Senegal som bott i Sverige i tre år.
Det tog lång tid, eftersom han såg så mycket vackert som han var tvungen att stanna och fota.
Det som störde mig var inte att han hade förmågan att ta sig tid att se det vackra, utan att jag fick känslan av att alla vi mötte såg nåt fult, att det var fel att jag gick ensam med en utländsk man sent på kvällen.
Ca 15% av Sveriges befolkning är födda i ett annat land.
Tack och lov, tycker jag.
För det är inte mycket hjärta och själ kvar i det här kalla landet.
