Är sex ointressant?

Det chockar mig lite ibland, hur vilsna människor är i sänghalmen!
Jag har fortfarande en felaktig förhoppning om att människor idag, 2014, är väldigt utforskande och bekväma i sin (och andras) sexualitet.
Självklart är det väldigt individuellt vad man tycker om och så vidare, men människor verkar sakna så mycket kunskap!

Nu finns det ju oändligt med läsning, bilder, filmer och annan intressant information att tillgå på internet, utnyttjar man inte det?
Tror människor att de vet allt som finns att veta, eller är vi så itutade att allt är individuellt osv att vi tror att det inte finns nån mening med att forska vidare?
Blir vi så mättade av all sexuell exponering att vi inte har nåt intresse kvar?
Eller är folk helt enkelt nöjda? De kanske inte tror att det kan bli bättre?
Lathet? Tidsbrist?

En sak stör mig extra mycket.
Folk vet inte vad KLITORIS innebär.
De allra flesta tror att det är en liten knapp, som man trycker på.
Eller möjligtvis slickar på. Helst ska man tydligen skriva bokstäver med tungan.

Här kommer lite intressant läsning från Uppsala tjejjour:

"Klitoris.
Längst upp mot magen, mellan blygdläpparna, finns toppen av klitoris, alltså klitoris ollon.
Ollonet täcks av en liten huva och under huden fortsätter klitoris i ett 2-3 centimeter långt skaft som viker av bakåt i två ben. 
De brukar kallas för skänklar och är ungefär 9 centimeter långa.
Klitorisbenen sträcker sig bakåt och slutar mellan slidan och ändtarmen.
 

Hela klitoris sväller och styvnar när tjejer blir kåta. 

Den har bara en enda funktion, och det är att ge njutning! 

Men toppen av klitoris är så känslig att det kan göra ont att röra direkt vid den.  

Tjejer i puberteten har ofta större klitoris än äldre kvinnor."

Sexa på!

En feminist som delar med sig för mycket

Jag tycker att jag har ganska mycket skinn på näsan och säger ifrån när jag tycker att nåt är fel.
Med ett stort undantag, tyvärr.
Det gör ont att erkänna det här för mig själv.

När det handlar om min (kvinnliga) kropp så är min första instinkt alltför ofta att försöka att inte reagera alls.
Eller möjligtvis skratta bort ett närmande, eller till och med flirta tillbaka, övertala mig själv om att jag faktiskt VILL bli tafsad på eller liknande.
Efteråt kan jag inse att jag mår dåligt över det som hänt och kontakta personen ifråga, för att berätta att jag inte tyckte det var OK.

Det som bekymrar mig är att det inte kommer naturligt, direkt, att säga ifrån.
Att jag känner att det inte är OK, att jag blir kränkt, men att det självklara ändå inte är att bli arg. 

Jag ser det här hos mina vänner med, oroväckande ofta.
Hos starka tjejer, som är feminister och vanligtvis inte rädda för att säga nej.


Jag var hos en killkompis för ett tag sen, som letade tjejer på blocket.
Tjejer som skrev om sig själva och lade upp bilder, i förhoppningen om att hitta en bostad.
Inte för att bli raggade på.

När jag ifrågasatte det så blev jag snabbt utnämnd till tråkig och "seriös".
Ja, jag kanske är seriös, jag kanske tar dessa frågor på allvar.
Det gjorde inte hans rumskompis, som skrattande föreslog att de skulle "köpa en liten bitch som kan diska".

Är det den här inställningen som gör att min första instinkt är att skratta bort det när jag blir kränkt?
Man vill ju inte vara tråkig liksom.


Jag har ibland kommit på mig själv, även i ett förhållande, att se det som någon slags plikt att dela med mig av min kropp.
Även detta känner jag igen hos mina vänner, känslan av press, att vara kåt jämt.
Hos FLERA av mina vänner (i förhållanden) har detta gått så långt att de tappat lusten helt, och går runt och mår konstant dåligt över att de inte vill ligga lika mycket som sin partner.


Hur djupt rotat är det här egentligen?
Det är 2014, jag är själv feminist, jag har uppfostrats av en feminist.
Ändå känner jag ibland att min kropp är nån slags allmän egendom.