Jag tycker att jag har ganska mycket skinn på näsan och säger ifrån när jag tycker att nåt är fel.
Med ett stort undantag, tyvärr.
Det gör ont att erkänna det här för mig själv.
När det handlar om min (kvinnliga) kropp så är min första instinkt alltför ofta att försöka att inte reagera alls.
Eller möjligtvis skratta bort ett närmande, eller till och med flirta tillbaka, övertala mig själv om att jag faktiskt VILL bli tafsad på eller liknande.
Efteråt kan jag inse att jag mår dåligt över det som hänt och kontakta personen ifråga, för att berätta att jag inte tyckte det var OK.
Det som bekymrar mig är att det inte kommer naturligt, direkt, att säga ifrån.
Att jag känner att det inte är OK, att jag blir kränkt, men att det självklara ändå inte är att bli arg.
Jag ser det här hos mina vänner med, oroväckande ofta.
Hos starka tjejer, som är feminister och vanligtvis inte rädda för att säga nej.
Jag var hos en killkompis för ett tag sen, som letade tjejer på blocket.
Tjejer som skrev om sig själva och lade upp bilder, i förhoppningen om att hitta en bostad.
Inte för att bli raggade på.
När jag ifrågasatte det så blev jag snabbt utnämnd till tråkig och "seriös".
Ja, jag kanske är seriös, jag kanske tar dessa frågor på allvar.
Det gjorde inte hans rumskompis, som skrattande föreslog att de skulle "köpa en liten bitch som kan diska".
Är det den här inställningen som gör att min första instinkt är att skratta bort det när jag blir kränkt?
Man vill ju inte vara tråkig liksom.
Jag har ibland kommit på mig själv, även i ett förhållande, att se det som någon slags plikt att dela med mig av min kropp.
Även detta känner jag igen hos mina vänner, känslan av press, att vara kåt jämt.
Hos FLERA av mina vänner (i förhållanden) har detta gått så långt att de tappat lusten helt, och går runt och mår konstant dåligt över att de inte vill ligga lika mycket som sin partner.
Hur djupt rotat är det här egentligen?
Det är 2014, jag är själv feminist, jag har uppfostrats av en feminist.
Ändå känner jag ibland att min kropp är nån slags allmän egendom.
Med ett stort undantag, tyvärr.
Det gör ont att erkänna det här för mig själv.
När det handlar om min (kvinnliga) kropp så är min första instinkt alltför ofta att försöka att inte reagera alls.
Eller möjligtvis skratta bort ett närmande, eller till och med flirta tillbaka, övertala mig själv om att jag faktiskt VILL bli tafsad på eller liknande.
Efteråt kan jag inse att jag mår dåligt över det som hänt och kontakta personen ifråga, för att berätta att jag inte tyckte det var OK.
Det som bekymrar mig är att det inte kommer naturligt, direkt, att säga ifrån.
Att jag känner att det inte är OK, att jag blir kränkt, men att det självklara ändå inte är att bli arg.
Jag ser det här hos mina vänner med, oroväckande ofta.
Hos starka tjejer, som är feminister och vanligtvis inte rädda för att säga nej.
Jag var hos en killkompis för ett tag sen, som letade tjejer på blocket.
Tjejer som skrev om sig själva och lade upp bilder, i förhoppningen om att hitta en bostad.
Inte för att bli raggade på.
När jag ifrågasatte det så blev jag snabbt utnämnd till tråkig och "seriös".
Ja, jag kanske är seriös, jag kanske tar dessa frågor på allvar.
Det gjorde inte hans rumskompis, som skrattande föreslog att de skulle "köpa en liten bitch som kan diska".
Är det den här inställningen som gör att min första instinkt är att skratta bort det när jag blir kränkt?
Man vill ju inte vara tråkig liksom.
Jag har ibland kommit på mig själv, även i ett förhållande, att se det som någon slags plikt att dela med mig av min kropp.
Även detta känner jag igen hos mina vänner, känslan av press, att vara kåt jämt.
Hos FLERA av mina vänner (i förhållanden) har detta gått så långt att de tappat lusten helt, och går runt och mår konstant dåligt över att de inte vill ligga lika mycket som sin partner.
Hur djupt rotat är det här egentligen?
Det är 2014, jag är själv feminist, jag har uppfostrats av en feminist.
Ändå känner jag ibland att min kropp är nån slags allmän egendom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar